Min fotografiska resa började när jag som barn fick en systemkamera av min pappa. Han lärde mig hur bländare, slutartid och iso hängde samman och hur de påverkade den färdiga bilden.
Från början handlade allt om hur jag ens skulle lyckas ta en vettig bild av det jag såg framför mig, till att senare mer handla om hur jag kunde förmedla en känsla eller en historia med hjälp av mina bilder.
Kameran har blivit min biljett in till så många sammanhang, livsöden, händelser och möten som jag annars aldrig hade fått uppleva. När jag stannar upp och tänker på det, känner jag inget annat än tacksamhet. Fotografin gör det enklare för mig att leva livet på ett sätt som jag älskar och ger mig samtidigt en möjlighet att bidra till en bättre värld, genom att beröra mina medmänniskor på ett meningsfullt och positivt sätt.
Det finns redan så många som berättar för dig hur dyster och farlig världen är – låt mig vara den som istället visar hur fantastiskt densamma och du är!
Alla människor är fantastiska. Alla är unika. Alla är vackra. Problemet är att de flesta fotografer har svårt att fånga det på bild. Jag kommer ihåg, för många år sedan, när jag började fotografera bröllop. Jag var jätte nervös. Större delen av dagen – när jag kunde fotografera mer eller mindre dokumentärt och bara följa med i det som hände – gick bra, men när det kom till porträttfotograferingarna av brudparet eller gruppbilder var jag helt borta. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag få dem att vara naturliga? Hur skulle jag posera dem? Jag var fruktansvärt obekväm, även om jag gjorde mitt bästa för att dölja det under ett leende och en lugn yta.
Alla människor är fantastiska. Alla är unika. Alla är vackra. Problemet är att de flesta fotografer har svårt att fånga det på bild.
Nu älskar jag den delen av dagen lika mycket som alla andra delar – nästan mer – för jag har lärt mig att fotografi handlar om konversation. Och inte en fejkad konversation med inövade oneliners, för att locka fram reaktioner, utan en äkta konversation med målet att lära känna den jag fotograferar lite bättre.
För om du som ska fotograferas är obekväm och osäker och fotografen också är det, så är det precis det som kommer att fångas på bild. Jag bryr mig inte om vilken kamera som används, hur vackra omgivningar ni befinner er i, vilken fancy ljussättning som används – om det inte finns en genuin känsla eller uttryck i bilden så faller den ändå platt för mig.
Naturligtvis spelar utrustning, ljus och omgivning sin roll i bilden, men mycket mindre än du kanske först tror. Kvaliteten i bilden är direkt kopplad till kvaliteten i konversationen mellan fotografen och den som fotograferas. Vi människor kan instinktivt se skillnaden på ett äkta och ett påklistrat leende. Så när jag tar en selfie eller en bild med en kompis och låtsas le, fast jag egentligen inte är på humör, så lurar jag ingen – bara mig själv. Och helt ärligt så är jag ganska trött på alla poserade-pepsodent-leende-plasthyliknande-bilder som flödar i vår omgivning.
Jag vill ha det som är värt något. Jag vill ha det som är äkta. Det är den du verkligen är som är vacker, inte dina fasader.
Så det viktigaste verktyget jag har att jobba med som fotograf är inte min kamera, utan mig själv. Min egen nivå av nervositet eller glädje, slutenhet eller öppenhet, om jag är dömande eller kärleksfull – det kommer att påverka dig som fotograferas och bilden mer än något annat.
Kram, Jonas
